Jag har varit i Finland på begravning. Min pigga, friska, underbara moster, Anita Svensson, pensionerad journalist, född i Malax 1926, dog hastigt i en fallolycka när hon skulle hämta kaffe till sina gäster i Yttermark en av dessa varma sommardagar. Hon var älskad av mig, och många, många fler. De 120 programmen till begravningen räckte inte, hennes barnbarn som delade ut dem räknade att 20 blev utan. 140 personer samlades alltså i det vackra Stora kapellet vid kyrkogården i Vasa.

En skillnad mot svenska begravningar var att de sörjande gick fram till kistan gruppvis med sina blomsteruppsättningar och berättade vilka som gav just dessa blommor. För oss tre systerbarn från Sverige framstod det som en sedvänja värd att ta efter. Förutom av släkt och vänner uppvaktades moster Anita av sin tidigare arbetsplats Vasabladet, av en stor delegation från Odd Fellows damer, av kören Silver Qvinns, av syjuntan, av Svenska Folkpartiet och säkert någon mer, som jag glömt.

En mer social person än moster Anita tror jag inte att jag har känt. Det skulle möjligen vara hennes syster Ulla, min mamma. Hon dog i leukemi 1986, just innan hon skulle fylla 61. Mamma och jag hade tyvärr inte samma goda relation som moster Anita lyckades få med sina tre döttrar Bambi, Hanne och Eva. Jag blev både avundsjuk och glad över att få del av den enorma, närmast sydländska familjevärme som utvecklades kring änklingen morbror Harry och hans döttrar med familjer.

På lunchen för de närmaste dagen efter begravningen var vi 27 personer och då saknades ändå åtskilliga. Dagen innan jag reste till Finland presenterades en ny vetenskaplig studie i Vetenskapsradion Morgon i P1 (27/7): Ensamhet är det största hotet mot folkhälsan. Att vara enstöring är en hälsorisk jämförbar med att röka 15 cigaretter om dagen och inte motionera.

Återstår för hälsoväsendet och omsorgsystemet att dra den logiska konsekvensen av detta. I alla sammanhang bör man börja med att kartlägga människors sociala nätverk och se hur det kan samarbeta med samhällets välfärdssystem, inte som nu öka ensamheten under hänvisning till integritetsskydd. Konflikter kommer alltid att uppstå, men utgångspunkten måste bli sammanhanget, inte individen som i dag.

Detta blir också det sista inlägget på denna blogg, som jag försummat därför att jag går in i nya bokprojekt och inte klarar att tänka på många skrivprojekt samtidigt. Funderade en stund på att tänka om när jag såg att Carl Johan De Geer tänker börja läsa min blogg – tack Carl Johan! Och tack till de trogna läsarna Inga-Stina, Torsten och Sofia. Men jag kommer inte att hinna. Kanske till våren igen.

Läs Sofia Åkermans berättelse om hur hon lyckades med det nästan omöjliga: att få upprättelse och ekonomisk ersättning för skador som hon fått av psykiatrin. Se hennes blogg Sofias tänkta tankar:

http://sofiastanktatankar.blogspot.com/2010/08/att-skadas-och-fa-en-ursakt.html

Det är en intressant historia, och tydlig på det viset att man förstår varför så få lyckas med något liknande. Sofia Åkerman har utbildat sig till sjuksköterska, läst på lagstiftningen och genom ren tur fått upplysningar om hur lång tid efter en skada man i vissa fall kan kräva ersättning (här tio år, inte två som var det första besked hon fick).

Den som inte kommer loss ur psykiatrin, som blir kvar i medicindimmorna med brutet självförtroende, har inte en chans. För att få rätt mot vårdapparaten krävs det en person med glasklart intellekt, ovanlig uthållighet, intelligens, läsförmåga och brist på auktoritetstro.

Kultursponsring skulle bli en stor sak i den nya kulturpolitiken under den borgerliga alliansen, men så blev det inte, konstateras i dagens SvD Kultur. www.svd.se/kulturnoje/nyheter/svart-att-locka-foretagen Bara en till två procent av kulturen finansieras med privata sponsorpengar. Det uppges ha två orsaker: finansdepartementet säger nej till avdrag för gåvor till kultur, och de som bestämmer över företagens pengar är män, som hellre satsar sponsorpengarna på idrott.

Ett undantag är Scania, som sedan 2004 satsar mellan 750 000 och en miljon om året på Moderna Museet i Stockholm: ”För det får företaget fribiljetter, möjlighet att använda museets lokaler, och en logotyp uppsatt på sponsortavlan i entrén.”

Men Scania får ju mycket mer än så: här en stilig helsidesbild på kulturbilagans omslag, med varumärket elegant placerat, stort och centralt i bild, intill en skylt med en pil som pekar mot ”Moderna Museet” och ”Arkitekturmuseet”, plus två helsidesartiklar inne i tidningen.

Effekterna av idrottssponsring är lättare att mäta, står det. Men hur svårt kan det vara för Scania (eller skattemyndigheterna) att mäta värdet av denna publicitet? Bortsett från problemet att ett helsidesomslag i färg är ovärderligt, eftersom första sidan i kulturbilagan inte går att köpa som annonsplats.

För övrigt är de inblandade, med undantag för den utomordentliga fotografen Dan Hansson, kvinnor. Journalisterna Lisa Wennersten och Jenny Damberg, Moderna Museets sponsoransvariga Katarina Swanström och Scanias kommunikationschef Helen Lodell. Kvinnor har alltid dominerat bland kulturens konsumenter och d är logiskt att kulturen blir allt mer synlig i takt med att kvinnorna blir fler i medier och näringsliv.

Det uppfattas som en självklarhet att kommunerna ska vara ansvariga för boende och omsorg för psykiskt funktionshindrade. I praktiken leder detta till att många människor hamnar i livtidslång kommunarrest. Det finns ingen som ägnar sig åt rekreationsmöjligheter för människor med psykiska funktionshinder, det finns ingen motsvarighet till fysiskt handikappades personliga assistenter.

Den som av psykiska skäl behöver ledsagare för att kunna göra en resa har ingen möjlighet att få det, ens mot betalning. Man törs knappt tänka på skillnaden mot personer med kroppsliga funktionshinder, som kan få samhällets stöd både för sin egen och assistenternas resa.

Jag kom att begrunda detta när jag hittade en annonsbilaga i ett vårnummer av den förträffliga tidskriften Föräldrakraft, www.foraldrakraft.se.

”Resa en självklar frihet oavsett funktionshinder” lyder en rubrik: ”Vyn över Barcelona är hänförande från ovan. Agneta Rönnqvist som bara ser skillnad på ljus och mörker njuter på sitt eget sätt, där hon sitter i sin rullstol och svävar över hustaken. Modigt att ge sig upp i linbanan på hjul? – Nej, men jättehäftigt, tycker Agneta, van resenär som åker utomlands minst ett par gånger om året.”

Det är sommarens reseerbjudanden från VH Assistans som presenteras (www.vhassistans.se) Jag hoppas att jag lever den dag när ”resa är en självklarhet” även för människor med psykiska funktionshinder. Som det nu är har samhället bestämt att de aldrig behöver lämna sin hemkommun. Hur kan vi acceptera det?

Brukarinflytande är ett begrepp som alltid hyllas i teorin i psykiatri och missbruksvård, men i praktiken är det inte alltid lika populärt. Alliansregeringen lyckades efter valet 2006 stoppa anslagen till Konsumentföreningen Kilen, en oberoende organisation för råd och stöd kring läkemedelsbiverkningar och läkemedelsmissbruk. www.kilen.org Och detta trots att samtliga riksdagspartier utom Moderaterna den gången sa sig stödja Kilen.

En verksamhet i samma anda har bedrivits av RFHL i Uppsala, men den vill landstingets sjukvårdsstyrelse nu sätta stopp för. Bakgrunden framgår på www.oberoende.info/rfhlups Uppsalalandstingets borgerliga allians tycks framgångsrikt ha gått in för att sätta stopp för den stödverksamhet som bedrivs på ”brukarnas” egna villkor, genom att kategorisera den som”vård” och försöka ersätta den med psykoterapi (som inte gått att ordna eftersom psykoterapeuter med läkemedelskompetens inte gått att uppbringa). I år minskades anslaget till RFHL:s verksamhet från 378 000 till 100 000. De borttagna 278 000 motsvarar de löner man tidigare kunnat betala, enligt mejl från Staffan Utas 20 juli.

Vad innebär egentligen brukarinflytande? Här tycks de ansvariga sjukvårdspolitikerna i landstinget, Ismail Kamil (ordförande, FP) och Anna-Karin Klomp (vice ordförande, KD) ha bestämt sig för att en patientorganisation inte får syssla med läkemedelsrådgivning för det är sjukvårdens sak.

Det handlar då om den sjukvård som enligt Socialstyrelsens egna siffror orsakar cirka 3000 dödsfall om året, ofta på grund av misstag i läkemedelshanteringen. RFHL bidrog också till avslöjandet av missförhållanden på en psykiatrisk avdelning i Uppsala 2008.

Staffan Utas på RFHL konstaterar att ”psykiatriledningen bemötte oss professionellt, men från politikerna var det tyst.” Landstingets psykiatrisamordnare Jonas Segersam (KD, andra namn efter Anna-Karin Klomp) avfärdade patienternas vittnesmål med att de kom från ”sjuka människor”. På ett möte ifrågasatte han om en rörelse som inte klarade sig utan offentliga medel till löner borde fundera på sitt eget existensberättigande.

Intressant tanke, särskilt för att komma från en politiker. Vi kanske ska avskaffa Kristdemokraterna och alla andra politiska partier, eftersom de allihop får sina löner av offentliga medel?

P1:s Ekoredaktion har under dagen rapporterat om den besynnerliga ordning som råder i vården av svåra självskadefall och svårt ätstörda flickor. De hamnar inte sällan i rättspsykiatrin, eftersom den vanliga psykiatrin står handfallen inför deras beteende. De kräver så mycket bevakning att rättspsykiatrin kan bedömas som enda möjliga platsen i vården.

Där hamnar de bland mördare och sexbrottslingar, en ordning som fortgick i många år, tills larm i medierna i höstas ledde till att dessa unga kvinnor fick en egen avdelning på rättsspyk i Sundsvall. Men dessa patienter bör överhuvudtaget inte läggas in på sjukhus, har Socialstyrelsen slagit fast (Riktlinjer för vård av självmordsnära patienter, 2005). Och givetvis inte 12 stycken på samma avdelning, vilket även rättspsyk i Sundsvall kunde konstatera: de triggar varandras självskadande. Så nu är de tillbaka bland de dömda kriminella.

Sofia Åkerman är ordförande i föreningen SHEDO. Hon är också författare, sjuksköterska och psykiatridebattör med egen erfarenhet som patient. Hon intervjuades i nyhetsinslaget och konstaterade att det inte kan kallas god vård när man med tvång får patienter att sluta skada sig själva. Effekten består ofta inte när de kommer ut från kliniken.

Tänk om Sofia Åkerman kunde få leda det nationella specialistteam som Ing-Marie Wieselgren, psykiatriansvarig på Sveriges Kommuner och Landsting talade om. Jag tänker på Sofia Åkermans samlade klokhet när jag bläddrar i tidskriften Föräldrakraft www.foraldrakraft.se, som vänder sig till familjer med funktionshindrade medlemmar.

Vilken skillnad det är på fysiska och psykiska funktionshinder! När kommer vi att få läsa annonser för personliga ombud som har samma tilltal som assistansföretagen? Ta Veronica Hedenmarks VH Assistans som exempel, det drivs av henne, hennes syster Caroline Hedenmark och deras mamma Jill Charlsesdotter: ”Tillsammans har de något som inte kan köpas för pengar: Ingående kunskaper och erfarenheter om hur det är att leva med funktionshinder.”

Den sortens kunskap om självskadebeteende har psykiatrin hittills inte tagit vara på alls. Sofia Åkerman har den och hennes erfarenhet borde utnyttjas i en expertgrupp som skulle kunna anlitas var som helst i landet. Dessa patienter borde slippa deporteras från sina hemorter och hamna i fängelse, vilket rättspsykiatriska anstalter måste vara eftersom de ska hysa personer som dömts för grova brott.

Att en sjukdom är svår att behandla kan inte vara ett skäl att låsa in de sjuka bland brottslingar. Varför ska den principen i så fall bara gälla självskadeflickor? Varför inte alla som är så svårt sjuka att de behöver ständig övervakning?

En som envist försvarar fortsatt politisk planekonomi i vården är Ylva Johansson, som tyvärr fortfarande är socialdemokraternas talesperson i dessa frågor. I Visby fortsatte hon sin vanliga argumentation mot gräddfiler i vård och omsorg.

I förra valrörelsen hade jag en lång mejlväxling med hennes pressekretrerare kring detta: Var finns gräddfilerna? Ett konkret exempel? I USA, fick jag till slut som precisering. Var i USA, ett sjukhusnamn? Inget sådant dök upp. I år hade Ylva Johansson laddat upp med följande exempel, som hon berättade utan att ange vilket demensboende eller ens vilken ort eller som åsyftades:

Beslut togs om att de gamla får tre måltider, men den som vill ha eftermiddagskaffe eller nattmacka måste betala själv. Så där serveras kaffe om eftermiddagen – men när de gamla vars anhöriga inte vill betala känner doften och kommer och vill vara med så får de inget kaffe! Och när den gamla vaknar och är orolig klockan fyra på morgonen går det inte att få ett glas mjölk och en smörgås, om extraavgiften inte är betald. Däremot går det bra att få en sömntablett, för den ingår i det offentliga åtagandet.

Slut på Ylva Johanssons historia. Jag blev upprörd. Inte över det hon berättade, utan över en intuitiv övertygelse om att berättelsen är en uppgjord socialdemokratisk valskröna. ”Så kan man inte göra, det är olagligt”, var den spontana kommentaren från en kunnig omsorgsperson i min närhet. Lagligt eller olagligt, för mig låter det så dumt att jag inte kan föreställa mig att någon som arbetar med dementa gamla vill ställa till så mycket onödigt trassel för sig själv.

Ylva Johansson skröna presenterades när Timbro och Arena, högerns och vänsterns tankesmedjor, presenterade sin syn på välfärden i framtiden den 7/7 under Almedalsveckan. ”Borg-kommissionens rapport” har blivit det hanterliga namnet på skriften Vi har råd med framtiden – men då krävs en långsiktig och sammanhållen politik för välfärdens finansiering. Borg är i detta fall inte Anders utan Per Borg, oerhört kunnig f d statssekreterare (S).

Hans kommission möttes med ett intresse värdigt en rockstjärna, en stor del av publiken i Visby stod upp två och en halv timme för att få vara med och lyssna i hettan. Större möjligheter för privat finansiering av välfärdstjänster i framtiden är ett av huvudspåren. De flesta verkar, oberoende av politisk hemvist, öppna för den tanken.

I fråga om  andra livsnödvändigheter, som bostäder, mat och transporter, godtar vi att de som har mycket pengar får använda dem. Varför inte i vård och omsorg? Det skulle öka produktionen och därmed sysselsättning, export och välfärd för alla. Står Socialdemokraterna verkligen för en framtida välfärd präglad av sparkvoter och ransonering?

I en helsidesannons i Dagens Samhälle 1/7 efterlyser ”LIF – de forskande läkemedelsföretagen” fler patienter till forskningen. ”Vi måste bli bättre på att rekrytera forskningspatienter – och att göra det snabbt. För vi konkurrerar med länder där man kan få fram väldigt många patienter på kort tid.” (Här borde det finnas en länk, men jag vet inte riktigt vart. Kanske www.lif.se) Det är Lotta Lind Åstrand, ”forskningssjuksköterska med ansvar för kontakt med forskningspatienter” som uttalar sig.

Hon tror inte folk är rädda: ”Min personliga erfarenhet är att de känner sig trygga för de vet att vi alltid finns tillgängliga. De kan nå oss direkt per telefon, de behöver inte vända sig till något kösystem, växel eller ringa upprepade gånger.”

Min fråga blir: hur kan man jämföra människor som får behandling eller medicin under sådana trygga former med andra, i vårdens ”vanliga” otrygghet? Trygghet är läkande i sig. Den trygghet som är bra för patienterna (för det är den! alltid) måste leda till snedvridna resultat, till fördel för de läkemedel och metoder som blir föremål för forskning.

När man ser annonser som söker patienter för forskning blir man också undrande: de som söks ska ha bara en sjukdom, eller vara friska och de ska inte ta mediciner. Ofta har de varit värnpliktiga och studenter, numera inte enbart män. Men tillspetsat utförs forskningen på unga friska män som tar en medicin i taget, medan läkemedlen sedan ska användas av gamla sjuka kvinnor som tar tio åt gången. På dem görs ingen forskning alls.

Nästan ingen kultur är sponsrad. När Kulturrådet utrett saken i våras visade det sig att 1 procent av kulturens pengar kommer från sponsring, en enda procent. Det måste ha kommit som ett streck i räkningen för den borgerliga alliansen.

”Huvuddelen av kulturen är i någon mening efterfrågestyrd. Vi själva väljer ju vad vi vill lägga egna pengar på, till exempel genom köp av en skulptur eller ett operaabonnemang”, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth www.svd.se/kulturnoje/nyheter/barn-och-foretag-i-fokus i går i Svenska Dagbladets intervjuserie om partierna och kulturen inför valet. (Vilket säger en del om kulturministerns privatekonomi.)

Men någon borde studera de verkligt stora sponsorerna i kulturlivet. Det är inga företag med god ekonomi, det är de fattiga kulturarbetarna, som envisas med att tycka att det är värt att alltid arbeta för obetydlig ekonomisk ersättning, eller rent av betala, som bildkonstnärer ofta måste göra för att få visa sina verk.

Nästa kulturutredning borde handla om det: hur de fattigaste kulturproducenterna genom underbetalda insatser håller en hel kultursektor vid liv.

I ett debattinlägg på SvD Brännpunkt 29/6 www.svd.se/opinion/brannpunkt/slopa-inte-varnplikten argumenterar Björn von Sydow och en grupp äldre herrar vältaligt för värnplikten, bland annat för att den ger ungdomar möjlighet till ”gemenskap oavsett socialgrupp och politisk partitillhörighet – och numera också skiftande etnisk bakgrund”. Detta har ”lagt fast en självupplevd grundval för demokratiska värderingar”.

Visserligen har jag träffat många unga män som upplevt värnplikten helt annorlunda och negativt, eller tvingats i fängelse för att de vägrat göra den, men något ligger det ändå i resonemanget. Det finns allt färre faktorer som fungerar socialt sammanhållande. En social samhällsplikt för alla ungdomar är absolut värd att utreda, men hur mycket ska den vara knuten just till försvaret?

Medan den saken diskuteras (eller kanske inte diskuteras alls, eftersom den lär kosta mycket pengar) vill jag peka på den enda sammanbindande länk som fortfarande finns mellan folk i olika åldrar, olika socialgrupper och olika delar av landet: kvällspressen.

Det är populärt att klaga på kvällstidningarna, men de når ut överallt. Varje dag har de politisk och kulturell diskussion på hög nivå och dessutom många väldigt bra samhällsreportage. En del strunt är ofrånkomligt, men även det kan vara välgjort och det hör till avdelningar som lockar unga läsare, en grupp som dagspressen har allt svårare att nå.

Sedan Aftonbladet inledde sin pionjärgärning som dagstidning på nätet har kvällspressen dessutom nått människor i hela världen som läser svenska. Just Aftonbladet nådde därmed ut till diplomater och utlandssvenskar, en samhällsklass som tidigare inte ville befatta sig med papperstidningen. I samhällets tilltagande fragmentisering talas det för lite om betydelsen av denna sammanhållande funktion hos de svenska kvällstidningarna.